Unexplained – Fantomubåtar

I drygt 1.000 år har vittnen till lands, till sjöss och framför allt sjökaptener och deras besättningsmän, rapporterat om hur märkliga farkoster, som uppvisat förbluffande likheter med dagens fantomubåtar, både till utseendet och uppträdandet, dykt från skyn och ned i havet. I vissa fall har de ”störtat” och till synes exploderat. Men utan att lämna det minsta spår efter sig.

När Phoenixlinjens ångfartyg S/S Antilla (här till höger) anlände till New York år 1906 lämnade kapten Fitzgerald en rapport till myndigheterna om att ångaren den 30 oktober passerat genom ett högst märkligt ”meteorregn” ca 30 sjömil nordöst om Cape Race på Newfoundlands sydspets.

Förste styrman Viktor E. Spencer, som stått på bryggan när händelsen inträffade, berättade: ”Klockan var 16.30 när jag såg tre meteorer falla i havet rakt framför fartyget. En fjärde slog ned omkring tio sjömil längre ut. I samma ögonblick ropade tredje maskinisten, att en jättemeteor rusade ned mot oss om babord. Den gick i sick-sack och liksom vaggade i luften.

antilla

Phoenixlinjens ångfartyg S/S Antilla.

PERFEKT DISKUSFORMAD

Den måste ha vägt flera ton och föreföll vara tre-fyra meter i diameter. Det märkligaste var att den var perfekt diskusformad. Den föll i havet knappt 500 meter från fartyget och en vattenkaskad på tolv meter slog upp där den försvann i djupet”.

Meteorer som rör sig i sick-sack, vaggar i luften och är ”perfekt diskusformade” existerar förstås inte. Den här observationen var bara början på vad som skulle komma, och man kan med fog tala om en ”invasion”.

Mellan 1909 och 1929 dök ”lysande föremål”, ”torpedformade objekt”, ”ubåtsliknande farkoster”, ”flygplan utan vingar” och ”jättelika diskusar” från skyn och i framför allt Sydkinesiska havet, Celebessjön mellan Borneo och Filippinerna, Arafurasjön mellan Papua Nya Guinea och Australien och i Berings hav.

På dessa 20 år kom inte mindre än 329 okända föremål neddykande i haven. Det tycks ha varit något speciellt med Cape Race och kanske är det djupet – det är 4.780 meter strax söder om den aktuella sydspetsen – för den 22 juli 1937, radiomeddelade den engelska lastbåten Togimo att tredje styrman E.C. Carroll och flera besättningsmän, sett en ”mystisk mångfärgad kula” dyka i havet söder om Cape Race.

”FLYGPLANSLIKNANDE FÖREMÅL”

Den 8 april 1938, meddelade Newcastlefartyget Bortley genom förstestyrman Robert Wake, att man sett ett ”flygplansliknande föremål” störta i Nordsjön, tre sjömil framför fartyget, då detta var på ingång till Hartlepool.

”Då det slog i vattnet bröt det plötsligt ut i flammor som lyste upp hela himlen”, berättade Wake. ”Flammorna försvann snabbt mot tre små ljusfläckar och sedan blev det mörkt igen”.

Birtley satte full fart mot platsen, men fann vraken vrakgods eller andra tecken på ett haveri.

Drygt sex månader senare radiomeddelade kaptenen på Dieppetrålaren La Barbue, att han sett något han beskrev som ett ”mystiskt flygplan” störta i Engelska kanalen, 34 sjömil norr om Dieppe. När trålaren kom till platsen fanns ingenting att se. Både franska och engelska myndigheter undersökte saken, men utan resultat och inget flyg saknades i något av länderna.

DE FANN INGENTING

Den 15 augusti letade räddningsfartyg efter ett nytt ”flygplansliknande föremål” som setts störta i Nordsjön utanför Northumberlandskusten. De fann ingenting. Den 22 september sågs ett liknande föremål störta i Nordsjön utanför Lowestoft. Ett räddningsfartyg och en bogserbåt sökte i flera timmar utan resultat.

Dagen därpå radiomeddelade en trålare från franska Boulogne, att ett ”flygplansliknande föremål” dykt i havet tre sjömil från Langatte, en by mellan Calais och Cape Gris-Nez. En grundlig undersökning ledde dock ingenstans och inget flyg saknades.

Samma dag såg vittnen ett liknande föremål dyka i Nordsjön fem sjömil från engelska Felixstove. Året därpå, den 14 november 1939, letade kustbevakningsfartyg två gånger efter ett ”oidentifierat flygande föremål” som dykt i Engelska kanalen utanför Margarets Bay nära Kent. Man fann som vanligt ingenting.

Främlingarna bakom den tysta invasionen hade sina favoritplatser, för i december 1940 rapporterade ett tiotal personer från Burin Peninsula rakt väster om Cape Race, att de sett ett ”flygplansliknande föremål” dyka ner i Atlanten omkring sex sjömil från kusten.

KUPOL- OCH FENUTRUSTAT FÖREMÅL

Sommaren 1942 befann sig två piloter ur australienska RAF på spaningsflygning längs Tasmaniens östkust, när de plötsligt fick syn på ett stort kupolliknande och fenutrustat föremål, som bedömdes vara omkring 50 meter i diameter. Föremålet flög med dem ett stycke innan det vände och dök rakt ner i Stilla havet, försvann under vattenytan och kastade upp en våldsam vattenvirvel efter sig.

Tre år senare var amerikanska arméns transportfartyg Delarof, som lämnat materiel och personal vid en bas på Alaska, på hemväg och hade just passerat Adak, då flera besättningsmän såg ett runt föremål dyka i havet. Det var svart till färgen och cirklade under några minuter över fartyget, innan det ändrade kurs och dök. Det uppskattas ha varit mellan 45 och 75 meter i diameter.

I augusti 1946 såg tre män i en fiskebåt nära kusten av Bohuslän, hur ”en glödande projektil” slog ner i Skagerrak. Kort därpå dök ytterligare två projektiler upp och försvann på samma plats som den första. Den 22 i samma månad, störtade något liknande i havet utanför Waterford på Irland. Vattnet på platsen uppges ha ”kokat”.

”LYSANDE PROJEKTIL”

Måndagen den 6 december 1948 tvingades tågfärjan Starke på resa mellan Odraport i Tyskland och Trelleborg i Sverige, att göra en kraftig gir för att inte rammas av en ”lysande projektil”. Den dök upp klockan 14.14 nordväst om fartyget, varpå den plötsligt ändrade kurs och dök i Östersjön intill Starke.

Den 1 april 1952, rapporterade kaptenen på tankern S/S Esso Bermuda att ett ”flygplansliknande föremål” dykt i Mexikanska golfen omkring 40 sjömil söder om Galveston i Texas.

Sommaren 1954 kallades kapten Jan P. Boshoff, befälhavare på det holländska statsfartyget S/S Groote Beer (här till höger), till bryggan av sin förstestyrman, som upptäckt ett ”vinglöst flygplan” som kretsade omkring 16 sjömil utanför New York City på den amerikanska östkusten.

Föremålet, som var gråaktigt till färgen med en ljusare undersida och hade ljusare ”fläckar” runt ytterkanterna, girade 60 grader åt sydväst och dök plötsligt i Atlanten.

År 1956 dök ”flygplansliknande föremål” i bl a Koreasundet, Bristolkanalen utanför den engelska kusten, och i Karibiska havet utanför Venezuela i Sydamerika.

SENSATIONELL HÄNDELSE

Den 16 februari 1959, publicerade ”The Polish Daily”, en fri polsk tidning med internationell spridning som på den tiden trycktes i London, en sensationell händelse som bar rubriken: MYSTISK STÅLCYLINDER FALLER I HAVET UTANFÖR GDYNIA.

En god vän i London, radioreportern Antoni Szachnowski, tog omedelbart kontakt med kollegan Konrad Rhode från Gdansk och frilansjournalisten Kazimierz Zaleski från Warsawa.

Dessa fick senare fram följande:

Den 21 januari såg en hamnarbetare och flera andra vittnen hur en ”glödande cylinder” föll från skyn och ned i vattnet nära inloppet till Gdynia. Den exakta nedslagsplatsen noterades noga, då vattnet kokade och bubblade i flera minuter efteråt.

Händelsen publicerades i alla ledande dagstidningar och en av dessa, ”Wiecnor Wybrzeza” (Kustposten), berättade att sökandet efter föremålet utfördes av ett team djupdykare från den polska marinen.

Det tog lång tid, men till slut hittade man föremålet. ”Stålcylindern” cirkulerade mellan marinens laboratorium i Gdynia och Polytekniska institutionen i Gdansk för olika tester.

”SPECIALUTRUSTNING”

Officerare som tipsade tidningarna om att sökandet återupptagits, hotades med avsked. Exakt vad man letade efter ville ingen uttala sig om, men när vädret i området blev bättre skulle man återvända med ”specialutrustning”.

Snart började ett fantastiskt rykte cirkulera. Uppgifterna gick ut på att en patrullbåt från Kustbevakningen funnit en ”underlig varelse” som vacklat omkring ensam på stranden, alldeles intill den plats där ”stålcylindern” fallit i Östersjön.

Varelsen kunde uppenbarligen inte tala något känt språk och bar en mycket märklig dräkt. Håret och delar av ansiktet var svårt brända.

Varelsen skickades till kliniken för medicinsk akademi i Gdansk. Där kunde man till en början inte få upp dräkten, som saknade knappar och dragkedja, eller andra sömmar. Då materialet till och med motstod en plåtsax, fick man öppna det overalliknande plagget med specialverktyg.

Den läkare som undersökte främlingen fann att strukturen på de inre organen hade så många märkliga motsatser till en människa, att han bestämde att främlingen inte var från jorden. Främlingen hade fler fingrar på händerna och tår på fötterna, än vi människor och blodomloppet var helt annorlunda.

LOSSADE ETT ARMBAND

Främlingen kunde uppenbarligen hållas vid liv till att börja med, men när läkarna lossade ett slags armband runt högra armen, avled främlingen omedelbart.

Varelsen sades ha transporterats till Sovjetunionen för obduktion och ingående analyser. Trots att händelsen skulle ha förblivit en hemlighet, läckte den ut genom familjerna till de läkare som varit inblandade i undersökningen av varelsen.

Visst låter det som science fiction, men jag har ingen anledning att tro att radioreportern Antoni Szachnowski skulle ha försökt föra mig och så många andra bakom ljuset. Om han själv fallit offer för en bluff är naturligtvis omöjligt att veta. De neddykande, fallande eller störtande föremålen bör ju i alla händelser ha varit bemannade.

Cylindrar och projektiler fortsatte att falla, störta och mystifiera oss, som nästa rapport visar:

En blek måne sken över det snöklädda Skomsvoll vid Namsenfjorden, 15 mil norr om norska Trondheim i december samma år och snön knarrade under fötterna på lantbrukaren Lorentz Johnson, när han gick från garaget till boningshuset. Han var sliten och trött efter en lång och kall arbetsdag och tänkte mest på hur skönt det skulle bli att få komma in i husvärmen igen.

”BUSSLIKNANDE FÖREMÅL”

Klockan var omkring 22, då han plötsligt fick syn på ett ”bussliknande föremål” som kom ljudlöst glidande genom luften österifrån. Det höll en uppskattad fart av 150 km i timmen och Johnsons första tanke var ett passagerarflygplan. Det saknade dock både vingar och navigationsljus. Längs flygkroppen fanns antydningar till fönster och konturerna avtecknade sig klart.

Nära Sundsraasa, sex-su km ut över fjorden, steg det till ca 50 meters höjd och doldes för ett ögonblick av moln.

Sekunderna senare hördes en kraftig, dov explosion. När föremålet blev synligt rämnade det på mitten. Tre eller fyra avlånga föremål föll ut ur den bukliknande flygkroppen, innan hela den märkliga farkosten störtade och försvann ner i Namsenfjordens mörka, djupa vatten.

Lorenz Johnson ringde omedelbart till Vaernes flygstation utanför Trondheim och berättade vad han sett. Men där hade man inte fått in något på radar och inget flygplan saknades.

På 60-talet återvände de flygplansliknande föremålen till Nordsjön, nu med en stor, märklig stjärtfena, ibland betydligt framflyttad på själva kroppen, så att den påminde vittnena om tornet på en ubåt.

STOR STJÄRTFENA

Den 7 juli 1961, rapporterade besättningen på en lotsbåt om ett ”flygplansliknande föremål” med ovanligt stor stjärtfena, som dykt ned i Nordsjön omkring sex sjömil från Walton-on-Naze i Essex. Ett stort räddningspådrag fann ingenting och inget flygplan saknades.

Den 22 november 1963, anlände kolfartyget Thrift från Aberdeen, till Blyth, åtta timmar försenat efter ett resultatlöst sökande utanför Girdle Nest där ett ”mystiskt flygplan” setts dyka i Nordsjön.

Thrift hade stävat söderut mot Blyth när man strax före klockan 18, den 20 november, observerat ett ”rödlysande flygplan utan vingar” som passerade fartyget på 500-600 meters avstånd. Det hade flugit på bara fem-sex meters höjd över vattenytan när det plötsligt försvann rakt ner, omkring två sjömil akterut.

Kapten John Murray slog larm via Stonehavens radio och vände sitt fartyg i riktning mot nedslagsplatsen. Thrift hade två radarkontakter med något på ytan, men när fartyget kom inom synhåll försvann det.

Man sökte i tre timmar, assisterade av räddningsfartyg från Aberdeen och Gourdon, ett Shackletonplan från RAF-basen i Kinross, som släppte nödbloss i sökområdet, och ett BP-fartyg. Men man fann ingenting.

FULLKOMLIGT LJUDLÖST

Den 15 februari 1965, kraschade ett ”spökflygplan” i Bristolkanalen, två sjömil från Minehead i Keltiska havet. Det ”ovanliga flygplanet” bevittnades av många innan det nådde kanalen och det sas allmänt att det var något ”abnormt” med det. Flera vittnen berättade att det omgavs av en slags dimma och att det var fullkomligt ljudlöst.

Ett räddningspådrag till sjöss och i luften fann som vanligt inte ett spår av farkosten.

Fram till mitten av 60-talet hade ett 30-tal ”flygplansliknande föremål” dykt, störtat eller fallit ned i Nordsjön och kringliggande farvatten, de flesta nära Storbritannien, några i Engelska kanalen och nära den franska kusten.

Än en gång bytte fenomenet sedan geografiskt läge och nu invaderades farvattnen runt Sydamerika. Här dök farkosterna inte bara ned i vattnet, utan sågs också flyga upp ur det.

I loggboken på det norska fartyget TT Jawesta dokumenterade man att man klockan 21.52 den 6 juli 1965, under passage mellan Venezuela och Dominikanska republiken i Karibiska havet, från bryggan bevittnat hur ett lysande föremål flög norrut.

INGEN RAKET ELLER METEOR

Kapten Harald A. Trovik larmades av skeppstelefonen och skrev senare i en rapport till Geofysiska Institutet i Bergen i Norge, att ”Jag kan med hundraprocentig säkerhet säga, att det vi såg inte var ett flygplan av konventionell typ, ingen raket eller meteor”.

Rapporten fortsätter: ”Dess fart var fruktansvärd och observationstiden därför bara omkring 30 sekunder. Det gjorde plötsliga kursändringar och flög sedan i nord-sydlig riktning. Trots att det var ganska nära fartyget kunde vi inte höra något ljud ifrån det. Utkiken på babord, matrosen Hernandez Ambrosio, såg det komma upp ur havet, innan det ändrade kurs emot oss. Styrmannen på bryggan, Narciso Guillen, såg föremålet passera fartyget och på poppen sågs det också av matrosen Juan Hernandez och mässpojken Ignacio Suarez. Deras iakttagelser stämmer med mina egna”.

Klockan 17.45 på kvällen den 16 mars 1966, hände följande: Ett kritvitt, äggformat föremål kom sakta flygande nära Cagarras Island i Arguipelago de Abrohos, omkring 80 mil norr om Rio de Janeiro i Brasilien, när det plötsligt kraschade och exploderade.

”FALLSKÄRMSLIKNANDE”

Händelsen bevittnades av ett antal personer på Arpoader Beach, som berättade att ”ett mindre, fallskärmsliknande föremål dalade ner i havet och försvann”. Den brasilianska kustbevakningen fann ingenting.

Klockan 16 på kvällen två dagar senare, gick Carlos Corosan längs en enslig strand omkring 15 km norr om Descade, söder om San Jorge-golfen i Argentina, när han plötsligt fick syn på ett stort ”cigarrformat föremål” utan vingar.

Föremålet var knappt 50 meter ut till sjöss. Det hade en längd av 18-20 meter och föreföll metalliskt när det reflekterades av den nedgående solen. Det var gråsvart och slätt, hade inga synliga beteckningar, fönster eller utstickande delar. Grå rök puffade ur dess akterparti.

Plötsligt stannade det upp och släppte ut svart rök. Corosan, som vid det här laget förstod att det inte var någon vanlig flygfarkost han observerade, tog skydd. Föremålet hängde nu stilla omkring 12 meter över vattenytan. Det började snurra och vibrerade kraftigt. Surrandet följdes av en mindre explosion och sedan höjde sig farkosten sakta uppåt, flög ryckigt och ostadigt mot nord-nordöst och vaggade sakta.

FÖRSVANN I DJUPET

Corosan, som lämnat sitt skydd och var på väg hem för att rapportera det inträffade till myndigheterna, hörde i nästa ögonblick en ännu kraftigare explosion, som följdes av ett skarpt vinande. Han vände sig om lagom för att se föremålet krascha i havet. Det försvann rakt ner i djupet och sedan Corosan väntat i drygt en timme för att se om det fanns överlevande, rapporterade han händelsen till myndigheterna.

Marinfartyg skickades till området och letade i drygt en vecka, men utan resultat.

Den 4 augusti 1967, satt Dr. Hugo Yepez och fiskade från sin båt i Arrecife golfen i Karibiska havet utanför Venezuela, när ett ”gråblått, ubåtsliknande föremål” plötsligt flög upp ur vattnet bara omkring hundra meter ifrån honom.

”Farkosten var 10-12 meter lång och hade ett kupolformat torn mitt på kroppen”, berättade Dr. Yepez. ”Jag vet att det låter vansinnigt, men det var en flygande ubåt jag såg!”.

Tre veckor senare stod Ruben Norato på stranden till Catia La Mar i Venezuela, när han plötsligt såg hur vattnet ute i Karibiska havet började gå i onormala vågor. I nästa ögonblick flög tre ”diskusformade föremål” upp ur djupet och försvann utom synhåll.

BAS PÅ BOTTEN

Första veckan i maj 1968 sågs vid olika tillfällen hur inte mindre än fem ”diskusformade föremål” dök i Karibiska havet utanför Arrecife i Venezuela och människor som bor i området uppgavs vara säkra på, ”att de gåtfulla inkräktarna har en bas på botten av havet här ute”.

På 70-talet återvände de till skandinaviska farvatten igen och den första rapporten kommer från Norge:

Klockan 23.15 på kvällen den 4 juli 1972, hade Erling Bakke med fru och några bekanta, samlats i parets sommarstuga sydväst om Brannöya i Lyngenfjorden, en arm till den stora Namsenfjorden (där ett ”bussliknande” föremål störtade 1959). Man hade just avslutat ett parti kort och fru Bakke gick bort till fönstret och tittade ut i den ljusa sommarnatten.

”Plötsligt ropade hon till mig att komma och titta”, berättade Erling Bakke vid en intervju om händelsen. ”Vad jag fick se var en säregen farkost som rörde sig med minst 100 km i timmen över vattenytan och på omkring 300 till 500 meters avstånd från land. Först trodde jag att det var en racerbåt, men jag frågade mig vem som vågade hålla så hög fart mellan Gåsöya och Brännöya, ett vatten som vimlar av farliga grynnor”.

MÄRKLIG FART

In i det längsta trodde man på en racerbåt, då färdriktningen mot Lyngenfjorden och staden Bangsund, stämde med den färdriktning som fritidsbåtarna brukade ta. ”Det märkliga var den fruktansvärda farten mellan öarna, för mer än en oförsiktig fritidsbåt har gått på grund just där”.

Då hände något fullkomligt oväntat. Farkosten lyfte från vattenytan och steg i 45 graders vinkel snabbt upp i luften! På bara ett ögonblick var den försvunnen.

Kapten Bakke beskrev farkosten som något oval till formen med en kupolliknande kabin på översidan och helt svart till färgen. Den var ca 7.5 meter lång och två meter hög.

Klockan 18.15 på kvällen den 6 januari 1974, blev Norvall Standal och sonen Store vittnen till hur ett ”orangerödlysande föremål” kom flygande på låg höjd över den närbelägna Hjörundfjorden i Möre och Romsdal på den norska västkusten.

SVÄVADE ÖVER FJORDEN

Föremålet stannade upp och svävade rakt över fjorden. Det lyste så starkt, att de båda vittnena kunde se konturerna av fjällsidan på Molaup och Strandaböen. ”Ett tag trodde jag det var en stuga på Molaupen som fattat eld, så starkt lyste det”, berättade Norvall Standal. Så småningom mattades skenet och sänkte sig ner på vattnet, där det slockade omkring 18.20.

En timme senare såg vittnen i Dykorn nära Storfjorden hur ett ”ubåtsliknande föremål” sakta rörde sig ut från Yttre Hjörungfjorden.

Drygt en månad senare, vid 22-30-tiden på kvällen den 7 februari, såg Kerstin Jönsson och hennes 15-årige son Mats, hur ett ”diskusformat föremål” flög upp ur Kattegatt utanför Varbergskusten.

”Vi har tio meter fönster med utsikt över havet och såg det därför mycket tydligt”, berättade Kerstin Jönsson. ”Det påminde om en raketstart på Cape Kennedy och det kom upp ur vattnet med ett sken inunder sig.

Farkosten var silveraktig på undersidan och nästan svart på ovansidan. När skenet slocknat bolmade svart rök ut istället och efter att ha svävat en stund stilla i luften, satte farkosten kurs snett uppåt och försvann med hög fart”.

VÄRNPLIKTIGA OBSERVATÖRER

Klockan var exakt 20.10 på kvällen den 23 augfusti 1978, och i radartornet på Tofta skjutfält omkring två mil sydväst om Visby på Gotland, stod de båda värnpliktiga observatörerna Kenneth Kurkiaho och Kenneth Berg.

Deras uppgift under LV-2:s pågående skjutövning, var att med batterikikare och radar spana ut över havet och varna eventuella båtar för skjutzonen. Solen hade gått ned för drygt en timme sedan, vädret var klart och sikten mycket god. De båda observatörerna upptäckte föremålet samtidigt och Kenneth Kurkiaho berättade efteråt:

”Först såg vi det med blotta ögat, sedan i kikaren. Det var enormt stort och befann sig relativt långt bort och på en höjd av 1.500 meter. Det låg stilla i luften och lyste med ett vitt sken. Föremålet dalade sedan sakta ned mot vattnet. Det befann sig då drygt sex landmil ifrån oss, vilket betyder strax norr om Ölands norra udde och radarekot ifrån det var lika stort som från ett handelsfartyg på ca två mils avstånd”.

Kenneth Berg larmade sin närmaste chef, fanjunkare Lars Olowsson. Han kunde konstatera att föremålet befann sig några distansminuter från det småländska fastlandet.

KRAFTIGT RADAREKO

”Det var det kraftigaste radareko jag någonsin sett från ett föremål”, sa fanjunkare Olowsson. Han larmade omedelbart högre chefer och kustbevakningen, men innan fartyg och flygplan hann undersöka saken, sänkte sig jätteföremålet ned i djupet och försvann!

Efteråt försökte militärområdesbefälhavaren för östra militärområdet, förklara föremålet som ”delar av en söndrad satellit”. Flygvapnets experter i Stockholm hade en annan förklaring: det var Ölands norra udde man fått in på radar. ”Mörkläggningsförsök”, ansåg vittnena.

Det finns närmare 900 rapporter om neddykande föremål i världens alla hav med tillhörande bihav, vikar, sund, fjordar och passager, från tiden kring förra sekelskiftet och fram till i början av 90-talet. Dessa tysta invasion är till största delen glömd, förträngd, mörklagd och aldrig tidigare presenterad.

Världens makthavare och militära myndigheter har gjort allt för att tiga ihjäl fenomenet och låtsas som om det inte existerar. Men främlingarna, eller inkräktarna om man så vill, gör sig ständigt påminda och parallellt med deras ankomst visar de samtidigt upp, vilken oerhört avancerad teknik de besitter.