Unexplained – Cryptozoology

cryptozoology

tuxpi.com.1403623246

Sjömän, jorden runt-seglare och upptäcksresande har mött dem, haft dem under båten och mystifierats av dem. Stora, okända djur som med rätta kan kallas för monster. Forskarna är överens om att de finns i djuphavet, problemet är att hitta dem, dokumentera dem och lära sig mera om dem.

Thor Heyerdahl återger händelsen i sin klassiska bok “Kon-Tiki”, där han skriver:

Vid flera tillfällen gled vi förbi mörka massor, stora som ett dansgolv, som låg orörliga under vattenytan som ett doldt rev, vilket det dock inte kunde vara, eftersom flotten var mitt ute i Stilla havet, mellan den peruanska hamnen El Callao och ön Raroia, och på ett djup av flera hundra meter.

Vi antog att det handlade om jättelika rockor men de rörde aldrig på sig och vi kom aldrig tillräckligt nära för att kunna avgöra deras form.

En molnig natt klockan två, när mannen vid rodret inte längre kunde skilja det svarta vattnet från den svarta skyn, fick han syn på ett svagt självlysande ljus i vattnet som sakta tog formen av ett stort djur.

Det var omöjligt att säga om det var plankton som lyste på dess kropp, eller om själva djuret hade en självlysande yta, men glimmandet i det svarta vattnet gav det spöklika djuret ett fladdrigt utseende.

Ibland var det runt, ibland ovalt eller triangelformat, och plötsligt delade det sig i två delar och varje del simmade oberoende av varandra under flotten. Till slut såg vi tre lysande fantomer som vandrade i cirklar under oss. De var riktiga monster, för varje synlig del var fem famnar lång (drygt 9 meter).

Mystiska och ljudlösa, höll sig våra lysande besökare ett gott stycke under ytan. Det glimmande ljuset på deras rygg avslöjade att bestarna var större än elefanter men det var inga valar, för de kom aldrig upp för att andas.

Kritikerna menar att människan alltid har trott på monster, kanske särskilt till sjöss eftersom vattenvidderna var och till stora delar fortfarande är, ofattbara och outforskare.
Under antiken, till exempel, släppte havsgudar som Neptun och Poseidon lös ohyggliga monster för att de skulle attackera dödliga som Odysses och Perseus och den sjuarmade hydran (en jättebläckfisk?) skördade många offer.

Vikingarna trodde bergfast på havsmonster och karvade figurer av dem i fören på sina långskepp, som var ämnade att skrämma både deras fiender och andra potentiella monster.

Upptäcksresande som Columbus, Balboa, Magellan, Cook och till och med Darwin under hans resa till Galapagosöarna, skrev att de sett havsmonster och renässansens kartor dekorerades flitigt med allehanda frustande och påstått farliga djur till sjöss. Kyrkan var inte sen att instämma och påpekade att det i Första moseboken 1:21, fanns i svart på vitt att Gud på den fjärde dagen “skapade alla havsmonster”.

Storsjöodjuret

De flesta vet att vi har ett alldeles eget sjöodjur i jämtländska Storsjön, men få vet att beskrivningen överensstämmer med vittnesmål från norska Seljordsvattnet, skotska Loch Ness, kanadensiska Okanagan, amerikanska, japanska, turkiska och andra sjöar runt om i världen.

Storsjön är till storleken Sveriges femte sjö och ligger nästan mitt i landet. Den är större än Siljan och med sitt (enligt sjökortet) största djup på 74 meter, djupare än Mälaren. Den ligger på 292 meters höjd över havet. Bland Sveriges sjöar på den nivån eller högre är den till yta och vattenmängd störst.

Sjön är ett magasin för kraftverken i Indalsälven. Fryser den till vid högsta dämnings- nivå, hänger isen i luften när vattnet fram i mars har tappats till en flera meter lägre nivå. Isen brukar lägga sig omkring den första december och går upp omkring den 18 maj, samma dag som björkarna slår ut.

Täcker då isen hela Storsjön under vintern? Ja, säger många. Nej, säger andra. I januari 1994 åkte jag själv runt Storsjön och kunde då konstatera att det var öppet vatten på många ställen: under Frösöbron, i Vallsundet där färjan går, i Billstaån vid Hackås, under bron i Kvissleviken, i Ytterån mot Alsen och i Indalsälven vid Krokom samt i norra Åssjön.

Det här är naturligtvis argument för att Storsjöodjuret skulle kunna vara ett däggdjur, som även på vintern kan ta sig upp och andas.

Det krävs en mycket varm sommar för att temperaturen längs stränderna ska komma upp i plus arton grader. Femton är det normala i juli. Om man bortser från de riktigt stora djupen (fiskare har funnit 100 meter ute på det s k flaket, alltså den stora runda delen) ligger temperaturen på 6-8 grader vid botten under sommaren och bara runt 4 grader på vintern.

Den nordligaste runstenen i Sverige står vid Medborgarhuset på Frösön. En sägen från 1600-talet berättar om ett sällsamt djur med katthuvud och ormkropp som fjättrades med trollrunor så att det biter sig självt i svansen.

I “Häradshövdingens rannsakning” från 1685 kan man läsa:
“Denna runsten finns på Frösön i Jämtland, vid östra färjesundet på 10 alnars längd från vattnet. Det sägs att under denna sten ligger ett fasligt stort ormhuvud och att kroppen räcker över Storsjön till Knytta by och “hille sand” där stjärten är nedgrävd (cirka en fjärdedels mil). Ormen kallades för rå och därför skall denna sten vara upprest. Eftersom ingen i fred kunnat överresa berättar färjekarlen och hans hustru, såsom ock många andra, att i sista ofredstid blev denna sten nedkastad och ituslagen. Så länge denna sten låg ned på marken syntes mycket spökeri i vattnet, tills stenen blev upprest och hopsatt igen”.

År 1893 gick en grupp affärsmän samman och bildade ett bolag, vars syfte var att infånga Storsjöodjuret. I bolaget ingick bl a sjökaptenen A. Dedring, handlaren O. Dahlin, bankkassör A. Lindelius, fröken Maria Helin och kassören Vilhelm Sköld. Tivoliägarinnan Maria Helin var bolagets kassör.

Den vetenskapligt intresserade kung Oscar den II var också med och satsade pengar i bolaget.

Den sommaren byggdes en brygga från kloakarmen norr om Frösöbron. Längst ut placerades ett brädskjul och i det sattes en inhyrd norsk harpunerare. Elektriskt ljus skulle locka Storsjöodjuret till platsen, där också en jättelik fångstsax agnats. Saxen placerades i en tunna under bryggan. Den var tänkt att fungera som resonansbotten för alarm till harpuneraren.

Fångstbolaget satte också ut s k ståndkrokar. Man konstruerade dessutom en flotte, så att hela arsenalen kunde skeppas runt till de platser där Storsjöodjuret ofta visat sig.

Det togs även enskilda initiativ. En förmögen Östersundsdam lät vintertid hugga upp vakar i isen. Hon anställde en norsk valfångare som med ljus från lyktor skulle försöka locka upp Storsjöodjuret.

Vid sekelskiftet måste någon på Aftonbladet ha fått snilleblixten att höja upplagan med hjälp av Storsjöodjuret, för år 1901 bekostade tidningen en fångstexpedition till Myrviken. Enligt vissa källor ska den stora fångstsaxen ha gjorts redan då.

Expeditionen leddes av löjtnant Meitzer. Han agnade med kalvar och grisar och lade ut saxen i bl a Myrviken. Vid ett tillfälle hade den flyttat på sig ett par kilometer och då satt det fjäll på saxen.

Det finns närmare 200 observationer respresenterande cirka 500 vittnen, från nådens 1635 till 1992. De flesta gjordes mellan 1890 och 1910, samt på 40-, 50-, 60-, och 70-talen.

En summering av noggranna tidsangivelser visar att Storsjöodjuret oftare varit synligt mellan klockan 16.00 och 17.00 och mellan 18.00 och 19.30 än vid andra tider på dygnet. Nattetid har det setts från klockan 22.00 till 03.00, vilket tyder på att det till viss del kan vara nattaktivt.

Storsjöodjuret dyker visserligen upp var som helst, men ändå tycks det dyka upp oftare i vikarna; Kvissleviken, Brunfloviken, Svenstavik, Myrviken och i Åssjön. Antingen beror det på att det bor fler tänkbara vittnen på dessa platser eller också att Storsjöodjuret, om det lever på fisk, får tag i det mesta av sin döda vid dessa vikars älv- och åmynningar.

Hur mycket mat som krävs för ett visst djur beror inte bara på dess storlek utan också på dess ämnesomsättning och energikrav för att upprätthålla sina aktiviteter. Ett vattendäggdjur konsumerar t ex 1-10 procent av sin kroppsvikt dagligen.

Enligt fiskerikonsulent Adam Gönczi är Storsjön en ganska näringsfattig sjö och växtlivet finns bara i de grundare områdena. Det finns desto mera fisk. Sjön innehåller sådana mängder sik, öring och Kanadaröding att ett däggdjur i viktklassen 1,2 ton skulle få äta mellan 12,5 och 125 kilo fisk per dag.

Totalt fångades i Storsjön under 1981 i runda tal 80 ton fisk. Av den mängden var 31 ton sik, 27 ton öring, röding, Kanadaröding och harr. Då dessa fiskarter inte är de enda i sjön, uppgår den totala fiskmängden kanske till ett par hundra ton och borde därför utan vidare kunna livnära en Storsjöodjursfamilj på 20-30 djur.

Är det verkligen möjligt att Storsjöodjuret fortplantar sig? Ja, alla djur fortplantar sig någon gång under sin livscykel. Många sorters djur tillbringar delar av sin livscykel i olika miljöer. Ingen vet om Storsjöodjuret föder sin avkomma i sjön eller någon annanstans. Om det föder i sjön, kan det varken lägga ägg på land eller föda nära stranden, eftersom ett sådant beteende sannolikt skulle ha observerats. Om fortplantning äger rum i Storsjön måste den ske i vattnet.

Det finns två förklaringar till att man aldrig hittat några döda exemplar av Storsjöodjuret. Skeletten på marina ryggradsdjur är massiva och benen har hög täthet (särskilt skallen och revbenen), något som underlättar dykningen. Det här kan förklara varför inga döda djur hittats, varken i Storsjön eller andra monstersjöar.

Den förklaringen behöver man dock inte tillgripa för att förstå avsaknaden av flytande kadaver i kalla, djupa sjöar där asätare och rovdjur snabbt flockas. På grund av den låga temperaturen och vattnets surhet går förruttnelseprocessen långsamt och gasbildning i kadavret har en tendens att försvinna innan det kan flyta upp av egen kraft.

På så sätt ser man sällan döda djur i vattnet. Antingen sjunker de, ruttnar eller äts upp.

Förutom “anekdotiska vittnesmål”, som vetenskapen kallar observationerna från vanligt folk, finns det också opartiska registreringar med ekolod, åtminstone av något man hittills inte har kunnat förklara.

Vid 17-tiden på midsommardagen 1968 befann sig en fiskare (som föredragit att vara anonym) utanför Hallenlandet när han fick ett mycket stort utslag på ett avancerade ekolod, som kostat 9 000 kronor. Det han registrerade på ca 20 meters djup var 5,8 meter långt och 1,5-2 meter brett. “Det kan inte ha varit en sjunkstock, för en stock är inte 1,5-2 meter bred och har inte den formen”, sa han i en lokaltidning. “Det måste ha varit en fisk av något slag”.

I oktober 1993 berättade Ture Lindström från Brunflo att han på ett möte i den lokala fiskeklubben fått se en ekolodsremsa från sommaren samma år, där något som var närmare sex meter hade registrerats.

Länsfiskekonsulenten i Östersund, Ola Öhlund, bekräftade senare att remsan existerar och att utslaget gjordes i Tjalmarsundet av ännu en anonym fiskare. “Det finns ett antal “bananer” som vi säger som är fruktansvärt stora, framför allt i de djupare områdena mellan 30-50 meter. Någon förklaring till dessa utslag har vi inte”, sa Ola Öhlund.

Observationer till sjöss

Per Jönsson på Andersön, född 1873, intervjuades 1960 av Länsmuséets upptecknare Erik Lögdberg om en händelse 1920 som det finns paralleller till både i Norge och Skottland, där vittnet berättade att han såg Storsjöodjurets yngel!

“Jag skulle ut och vittja gäddryssjor som jag hade här i viken”, berättar Per Jönsson. “När jag tittade ner i vattnet fick jag se ett vackert litet djur som var 50-60 cm långt. Det vevade på för att krypa igenom nätmaskorna. Det var ingen fisk för det hade svans och var grönaktigt. Huvudet var litet som på en orm eller ål ungefär. Jag tror det var ett yngel av Storsjöodjuret för det visade sig flera gånger i viken”.

Hösten 1956

Hösten 1956 åkte Anders och Gunhild Byström över Åssjön i sin lilla eka med utombordsmotor. I höjd med Alpbacken på Frösön såg de något som stack upp ur vattnet. Då de åkte närmare för att undersöka saken, lyftes ett huvud och en hals närmare en meter över vattenytan.

Huvudet liknade bilder de sett av forntida ödlor. Det verkade förhållandevis litet och lutade nedåt. Från hals till nosspets var det cirka 3 dm. När paret girade runt djuret med båten vred det sig och böjde halsen bakåt, lite bågformigt. Det glänste till i dess ögon, sedan dök det ner och var borta igen. Anders och Gunhild Byström beskrev det som grågrönt till färgen och blankt, med stora glansiga ytor som på en krokodil.

Den 18 juli 1979

På eftermiddagen den 18 juli 1979, stod två medarbetare från Länstidningen, fotografen Gunde Sundström och reportern Åsa Eriksson, vid Jämtlands Aeros flyghamn i Göviken och väntade på att en ambulanshelikopter skulle landa med en av blixten träffad 50-årig man från Andersbodarna i Vallrum. En ambulans, som skulle föra den svårt brännskadade mannen (som senare avled) till Östersunds sjukhus, väntades också till flyghamnen.

Klockan var några minuter före fem. I väntan på helikoptern såg Åsa Eriksson, som gick på Journalisthögskolan i Göteborg men under sommarlovet pryade på Länstidningen, plötsligt ett stort svart föremål vältra sig tungt ute på Storsjön, mellan Frösön och Ås, 300 till 400 meter från land.

Föremålet fick vattnet att skumma och rörde upp kraftiga svallvågor. Det rörde sig inte parallellt med stranden utan vinkelrätt mot den. Sikten var god trots mulet väder. Storsjöns yta var nästan kav lugn. Åsa stod chockad av skådespelet ute på sjön. En motorbåt med en vattenskidåkare hade några minuter tidigare åkt förbi, men vågorna den efterlämnat hade redan ebbat ut. Åsa såg föremålet i god fart röra sig in mot Lugnvik.

Gunne Sundström stod nära Åsa, vid sin bil. Han såg att hon stirrade ut över sjön och när han själv tittade ut över Göviken, upptäckte han genast föremålet. Han slängde upp bildörren, vred på vidvinkellinsen på sin motordrivna Nikon F-2, rotade i kameraväskan efter en 180 mm telelins, satte på den och sprang ner till stranden.

Gunne Sundström var genast på det klara med att något ovanligt utspelade sig på sjön. Med mer än tjugo års erfarenhet som reportagefotograf, började han omedelbart knäppa. Nu hade föremålet sjunkit en halvmeter djupare ner i vattnet. Skummet yrde inte lika friskt och svallvågorna hade avtagit i intensitet.

I nästa ögonblick anlände konkurrenttidninren Östersunds-Postens reporter och fotograf. Även de såg det svarta föremålet ute på sjön. Det höll på att försvinna under vattenytan, men synen var ändå imponerande. Så med ens hade föremålet försvunnit och vattnet låg åter spegelblankt.

“Det var stort, omkring 10 meter”, berättade Gunne Sundström senare för Olof Lennart Praesto (god vän till mig och reporter för en veckotidning, tyvärr avliden). “Åsa såg det i cirka två minuter och själv såg jag det i nästan en minut efter det att jag hämtat kameran. Det stack upp en bra bit över vattenytan och gav intryck av att vara ett mycket stort djur. Det simmade flera hundra meter i en fart som jag uppskattade till 10 km i timmen”.

Landobservationer

Salom, juni 1828

Observationen presenterades som ett bevittnat intyg och offentliggjordes av lantbrukare Anders Aronsson i Salom, som skrev:

“Min far Aron Andersson i Salom, som nu är död, berättade flera gånger att han i sin ungdom för mellan 60 och 70 år sedan, och tillsammans med flera andra personer, en vacker dag arbetade med slåttern på ägorna mot Storsjön, då han fick syn på ett djur som låg invid stranden och rörde sig i vattnet. Grannen Mårten Persson hade en rödgrå häst med vit man och till en början trodde min far och de andra som såg djuret, att det måste vara denna häst som på något besynnerligt vis kommit i vattnet.

Färgen på djuret stämde med hästens och vid djurets huvud (låg) en vit man och flöt på vattnet. Efter det att man kommit till denna slutsats beslöts det att gå ned till stranden och försöka rädda hästen. Men komna ned på backen, som stupar mot sjön, begav sig djuret med stor fart utöver tills det plötsligt försvann i djupet. Först då förstod de att de sett det hemlighetsfulla djur, som sägnen även på den tiden visste berätta skulle finnas i Storsjön”.

Billstaån, slutet av juli 1863

Nästa landobservation hade inte mindre än tio vittnen, och då ett av dem var riksdagsman J. Bromée, gick denne ut i lokaltidningen. Under edlig förpliktelse berättade han följande:

“Det var under slåttern en varm, lugn och solig sommardag i senare delen af juli månad år 1863, då jag jemte flera af gårdsfolket före solnedgången kom från slåttern och hem på gården, der svärmor stod och var ledsen på barnungar, hvilka så sent höllo till i vattnet och blaskade och väsnades. Hon pekade dervid ned till sjöstranden, just invid ån utanför gården, och sade: Se huru ungarna lefva i vattnet!

Vi alla andra sågo dit. Utaf att solen glimmade och blänkte på något, som syntes i vattenytan, trodde också vi i första ögonblicket att rörelsen härledde från barn som badade. Men efter närmare skärskådande funno vi att det icke kunde vara barn, som satte vattnet i en sådan rörelse. Vattnets forsande upphörde något och då kunde vi se, att det var ett ovanligt djur, som delvis låg på sjelfa stranden och delvis i vattnet. Det var stort och styggt och hade flera korta tjocka fötter.

Vi voro alla överens om att det var ett stort, styggt sjödjur och det vardt genast beslutat att vi skulle söka förfölja det, varför jag raskt laddade mina två bössor.

De andra skulle leta reda på åror med tillbehör till två båtar, som låg nere vid stranden. Under tiden hade det phyggliga djuret begifvit sig något från strand och längre ut i vattnet. Med laddade bössor gåvo vi oss i väg med rask fart ned till sjön, hvarvid djuret sakta rörde sig utåt. Det sammas utseende liknade då 10-12 blanksvarta, hoplänkade ankare som gått efter varandra.

Vi gingo fyra man i hvarje båt: tre vid årorna samt undertecknad och mjölnare Qvarnström i hvar sin, med hvar sin bössa och tummen på hanen. Det bar af efter djuret i allt hvad roddare förmådde, men detsamma gaf sig undan med sådan fart att vi distanserades alltmer. Vi hunno aldrig inom skotthåll och midt ute på sjön, mellan Billsta och Matnäsudden, försvann djuret i djupet.

Djurets storlek kan jag ej så noga bestämma, ty efter hvad som syntes på vattnets rörelse visade sig icke hela djuret ofvan vattnet; djurets symliga del kan man emellertid uppgifva ha varit af 10 alnars längd (omkring 4,5 meter”.

Sörbyn i Ås, den 13 oktober 1893

En av de mest uppseendeväckande observationerna på hela 1800-talet var den som gjordes av Märta Olsson och hennes syster Karin. De såg Storsjöodjuret vid stranden av Sörbyn i Ås och kunde lämna en mycket detaljerad beskrivning av det. Östersunds- Postens redaktör besökte själv flickorna och drygt två veckor senare berättade tidningen:

“Märta Olsson är 18 år, systern Karin 21 år. Grannarna i Sörbyn intygar att båda är kända för att tala sanning.

Märta berättar: Hon och Karin gick klockan 8 på morgonen till sjön för att tvätta kläder. Snart såg Märta ett föremål som rörde sig på sjön åt staden till. det närmade sig pilsnabbt stranden och stannade mitt för flickorna. Det gick liksom tvärsför, ingenting var då synligt mer än huvudet. Det höll sig utanför dem 1,5 timme och tumlade om i vattnet 30-40 meter från stranden.

De såg att det hade ett stort runt huvud, väldiga ögon, glatt hud, mycket korta fram- men långa bakben med simhud mellan klorna, svårbestämbar stjärt liksom också öronen, som låg tryckta intill halsen bakåt och som det klippte med. Dock bara en gång. Färgen var grå med stora svarta fläckar.

Systern kastade sten på djuret, det vände sig då hastigt mot land och systern flyktade upp mot järnvägen, medan Märta klättrade upp i en björk, varifrån hon iakttog djuret. Mest rädd blev hon då djuret omsider vände och med stor hastighet stack ut åt sjön, varvid vattnet forsade och gick i vågor, till dess djuret dök under vattnet. Dock tyckte de sig se även sedan på det annars spegelblanka vattnet, våglika rörelser där djuret försvunnit”.

Karin, som, nu vistas i Dillne, berättar: De kom till stranden efter 8 och stannade till emot 11. Märta såg det först. Det kom hastigare än en ångbåt från stadshållet, närmade sig stranden på 2,5-3 meters avstånd och rörde sig där fram och åter. Ännu hade hon endast sett det stora huvudet och var ej så rädd.

Hon tog stenar i kjolfånget, gick ner och kastade på det. Varje gång en sten föll, doppade djuret huvudet. En gång trodde hon sig ha träffat det, då vände djuret och kom med stark fart emot land. Karin skyndade sig nu upp mot järnvägen men kom snart åter.

Huvudet var runt, glatt och hårt likt en hunds; ögonen stora som tefat, mörka, de stirrade utan att djuret klippte med dem, gapet stod öppet, till färgen som en fisks, men mörkrödare och en tunga som for fram och åter. Två tefat framtogs och provades. Karin förklarade nu, att ögonen suttit på 6-8 cm avstånd från varandra, att huvudet varit 9 dm brett och lika långt, bålen ytterligare 2,5-3 meter men bakbenen var väl 2,7-3,2 meter. Inga framfötter, möjligen fenor, på sidorna två stora ögon som ibland låg hoptryckta långt bakåt, liksom efter halsen, men ibland stod utslagna.

När djuret vände och sköt ut i sjön i stark fart hade det sett så kusligt ut att hon blev rädd. Vattnet hade forsat och gått i vågor, samt de ofantliga med simhud försedda fötterna, för varje tag sträcktes ut och blev synliga bakom djuret. De nådde längre än stjärten. Om den senares utseende var beskrivningen mycket svävande. Karin var bestämd i sina uppgifter om avstånd och gav inte efter för några korsförhör. Vittnena var samstämmiga, hade anseende för pålitlighet och gav intryck av trovärdighet”.

Brunfloviken, sommaren 1920 eller 1930

Vårt sista vittne är Rune Solberger, som tyvärr gick bort innan han hann intervjuas om sin observation. Berättelsen är dock känd för hans gode vän Ture Lindström, om än inte i alla sina detaljer. Rune Solberger såg djuret utanför Solberg.

Ture Lindström berättar:
“Han såg det på cirka 300 meters avstånd och trodde först att han stod och tittade på en upp- och nedvänd båt. Men så fick Rune plötsligt se hur det kröp ut i vattnet. Han beskrev det som “blått och runt med framfenor som det drog sig fram med”. Det var blåaktigt till färgen och liknade en lake fast mycket större, med en väldigt grov framkropp. Det var sandstrand där han såg det och på den stranden hade dom sett det många gånger förr i tiden”.

Även i Länsmuséets samlingar finns uppgifter om att Storsjöodjuret varit uppe på land, även om dessa vittnesmål är mycket knapphändiga.

I sin egen dokumentation om Storsjöodjuret skriver Länsmuséets Ulla Oscarsson:
“De gamla varnade för att sätta rovor nere vid sjön, för då åt Storsjöodjuret upp det mesta. Ett potatisland beläget vid ett båthus hade också blivit uppbökat och det mesta av potatisen var borta. I gräset syntes släpmärken och lämningar efter slem och mull”.

GUST 97: Vågfenomen i Brunfloviken

Det var förmodligen inte Storsjöodjuret vi såg, i den vackra, varma kvällen på Brunfloviken, men märkligt var det. Från ingenstans uppstod det plötsligt en våg, som kom rullande emot oss med så höga vågtoppar att de bröts och skummade.

Det var sommaren 1997, jag hade just bildat GUST och vi var några entusiaster som tänkt ta oss an Storsjöodjuret redan då (men som bekant satsade vi på Seljordsvattnet i Norge istället).

Vi hade åkt ut på Brunfloviken tillsammans med Stefan Wickström, för att dokumentera hans observation av den 26 juni. Vi var sammanlagt fyra stycken, förutom Stefan var det jag, Östersundsflickan Lisa Garli, stockholmaren Ken Ikonen och lokalfilmaren Per Möller.

Klockan var ungefär 21.30 och solen höll på att gå ner i väster. Sjön var bara lätt krusad och vi befann oss strax söder om Grytan, där Stefan gjorde sin iakttagelse, då ett vågfenomen kom från ingenstans till höger om oss. Ingen båt hade passerat.

Som ni själva kan se av bilden här ovan var vågorna ganska höga, och vissa vågtoppar bröts och skummade. Jag fick snabbt upp min Canon motorkamera och hann ta ett par bilder. Vågfenomenet dog lika plötsligt som det hade börjat.

Jämtlandsförfattaren Carl-Göran Ekerwald har tidigare berättat för mig om de plötsliga vågorna på Storsjön, som tycks komma från ingenstans och som ger den effekten “att man tycker att något slingrar sig fram genom vattnet”. Samma fenomen har observerats i skotska Loch Ness. Både turister och monsterjägare har blandat ihop dessa vågor med “Nessie”.

Enligt en hittills obevisad hypotes handlar det om ett fenomen som framkallas av s k seismiska vågor.

Dessa uppstår genom en rörelse i jordskorpan, fortplantar sig genom berggrunden, når upp till ytan och manifesterar sig som en plötsligt uppkommen våg. På långt håll är det inte säkert att man kan ta den för vad den är, en våg, och är rörelsen i jordskorpan extra kraftig, blir vågen naturligtvis ännu större och kammarna på vågen skulle kunna tolkas som “pucklar” på ett odjur.

Jag är nästan lika glad över att ha fått se och dokumentera den omtalade “vågen från ingenstans”, som Storsjöodjuret och kan tacka min lyckliga stjärna att jag hade kameran med mig.

Många har frågat sig varför det inte finns några bilder på Storsjöodjuret men det är precis vad det gör, även om de inte är skarpa och tydliga förstås, det är de nästan aldrig och orsaken till det ska jag återkomma till.

Carina Johnson fotograferade storsjöodjuret

Trots en systemkamera med fina objektiv lyckades Carina Johnson inte ta bilder som blev det avgörande beviset för Storsjöodjurets existens, men visst är de sensationella och märkliga och på den här bilden ser man något som liknar ett djur som plöjer fram genom vattnet..

Det var den 10 augusti 1983, och Carina Johnson och f d sambon Karl-Gustaf Larsson kom körande i sin stora motorbåt längs stranden av Storsjön och ner mot Brunfloviken. Dagen var fin, nästan helt utan vind och på vattnet syntes bara lätta krusningar. Utanför Torvalla fick Carina syn på något, 300-400 meter ifrån dem, som hon först trodde var sjöfåglar som rörde sig mot Östersund.

“Jag ropade åt Karl-Gustav och pekade, och när även han fick syn på föremålet i vattnet, för det var bara ett enda, ökade han farten och satte kurs mot det”, berättade Carina Johnson vid en intervju 1986.

Karl-Gustav skrek åt henne att sköta kameran, en Nikon med 85 mm teleobjektiv. Carina hann aldrig ställa in den och på filmen som satt i fanns bara elva bilder kvar. Med motor i kameran gick bilderna snabbt åt, och försvann gjorde också föremålet i vattnet.

“Det var skrämmande stort och definitivt levande”, fortsatte Carina. “Det var ett djur som rörde sig precis i vattenytan och jag uppfattade det som mörkt, som svart till färgen och helt slätt”.

När deras motorbåt kommit så nära som ca 50 meter från djuret, svängde det bort från dem och ut mot andra sidan av Storsjön. Så med ens stannade det upp, sjönk och var borta utan en enda krusning på vattnet. “Vi passerade platsen där det sjönk och det upplevde jag som väldigt obehagligt”, fortsatte Carina. “Djuret var alldeles för stort för vår båt och den synliga delen minst 10 meter lång”.

Bilderna blev som sagt inte knivskarpt tydliga, men tillräckligt bra för att man ska kunna slå fast att det finns ett föremål i vattnet. Det är stort och i rörelse, det ändrar kurs och på en bild stänker det upp skum omkring det. På bilden här ovan påminner det faktiskt lite om en krokodil eller ödla, både till kroppsformen och den till synes avsmalnande huvuddelen.

Föreställer de elva bilderna då verkligen Storsjöodjuret? Ja, ingen vet förstås med säkerhet och Carina Johnson, som idag är gift (med en annan man) och bor i Skåne, vill inte visa negativen eller låta någon analysera dem. Hon anser att Storsjöodjuret är en del av naturen och bör lämnas i fred. Naturligtvis har hon helt rätt, men människans nyfikenhet om världen vi lever i tar här överhanden och då får annat liv och andra värden stå tillbaka.

Reportage: Frida Svensson, GUST © 2003.

Vättternodjuret

Vid middagstid den 18 september 1977, bilade Peter Caspersson och hans fästmö Rut längs Vättern. De körde den gamla vägen runt Omberg, som vetter mot sjön, och på en höjd av 40-50 meter, när de fick syn på ett märkligt objekt ute på vattnet.

“Först trodde jag att det var en stor stock, men sedan såg jag att objektet rörde sig framåt av egen kraft och gick söderut mot Jönköping”, berättar Peter. “Objektet höll samma fart som en roddbåt”.

Peter beskriver det som 15-20 meter långt och ca 50 cm högt. Det var mörkgrått till färgen. Han tog en serie bilder av det med sin stillbildskamera, men kunde inte se mycket mera på bilden än en liten fläck ute på vattnet.

Peter var vid tiden för händelsen inte ens säker på om objektet var levande, men mycket tyder på att det kan ha varit så och att det faktiskt kan ha varit det sällsynta Vätternodjuret han såg och filmade.

Den 26 augusti 1947, var bogserbåten Hebe 3 på väg mellan Visingsö och Gränna, i södra delen av sjön, när kaptenen Egon Johansson upptäckte två stora svarta objekt i vattnet, ett hundratal meter därifrån.

Objekten låg ca fem meter ifrån varandra. De föreföll att befinna sig ca 50 cm över vattenytan och var 15 meter långa. De var formade som cigarrer med avsmalnande ände. Samtidigt som Hebe 3 närmade sig passerade ett flygplan över objekten, och vid ljudet av detta försvann objekten rakt ner och snart återstod bara ett par större ringar
på vattenytan.

I augusti 1975 befann sig en turist utanför Hjo, där han tog bilder av Vättern med sin instamatickamera. I ögonvrån såg han plötsligt en stor kropp på vattnet som liknade den nu klassiska, upp och nedvända båten. Han sänkte snabbt kameran och tog en snabb bild från höften.

När filmen framkallades en vecka senare visade det sig till mannens stora besvikelse, att han inte fått något bevis.

Det turisten ändå hävdar är en “puckel” på bilden kan lika gärna vara en vågkam. Fiskare i trakten backar till viss del upp hans historia, med att påstå att något okänt i djupet gjort stora hål i deras nät.

Fiskare i och runt Motala har också berättat att deras nät och andra redskap flyttats eller skadats och lokala fritidsbåtar har kolliderat med något “mjukt och rörligt”, både i in- och utloppet.

Vättern är förvånansvärt grund för att vara så stor och det största djupet på 120 meter hittar man strax norr om Visingsö. I medeltal är sjön bara ca 40 meter djup.

Saltsjöbadsodjuret

På 10- och 20-talet var sjöormar vardagsmat i havet kring de nordiska länderna, så också i Sverige där “Saltsjöbadsodjuret” ofta sågs i Stockholms södra skärgård. Tidningarna rapporterade naturligtvis om de spektakulära observationerna och mest stod det om odjuret i Dagens Nyheter.

Det började i maj 1909 när kommendörkapten Emil Smith och hans hustru spatserade förbi det stora rekreationshotellet i Saltsjöbaden och plötsligt fick syn på ett hiskeligt odjur ute på fjärden. “Vi såg en stor, mörkgrå massa som flöt på vattnet”, berättade Emil Smith. “Den var 10-12 meter låg och alldeles orörlig”.

Plötsligt fick massan liv och “rullade runt i vattnet” och nu såg de båda vittnena att det var ett stort djur av något slag. “Sjöormen rullade runt runt så att vattnet sprutade om den”, fortsatte Emil Smith. “Vi såg dock ingen stjärtfena på det, inga fenor och inget huvud”.

En månad senare dök sjöormen – som nu hade döpts till Saltsjöbadsodjuret – upp igen. Det var den 25 juni och ett sällskap på sex personer seglade från Husarö till Angödomen, på Svartlögafjärden i Stockholms norra skärgård.

“När vi anlände överraskades vi av en plötslig dimma och när den lättade vid 7-tiden på kvällen, upptäckte vi ett stort svart objekt som vi först trodde var en mindre båt”, berättade Anton Rundkvist, ett av vittnena.

Två timmar senare var de på hemväg när de, nära Idskären, såg tre pucklar komma upp ur vattnet på ett avstånd av bara 25 meter.

Den största puckeln var enligt Anton Rundkvist ca en meter bred. “Jag har bott i skärgården i sju år och sett både sälar och tumlare, men ingenting som detta”, fortsatte Anton Rundkvist. “Fiskare vi känner i både Svartlögafjärden och på Möja har emellertid berättat, att de sett något liknande”.

I september 1913 var ångbåtskaptenen Nils Österman nära att kollidera med sjöormen utanför Vaxholm.

“Jag var tillsammans med min hustru i vår racerbåt och färdades med ca nio knop utanför Rindöbaden när båten träffades av något med sådan kraft, att den var ytterst nära att kapsejsa!”, berättade han.

“Det var samtidigt en ganska mjuk kollision och när vi var utom fara slog jag av motorn”. I tystnaden som följde stannade båten av helt.

“Plötsligt hörde vi ett kraftigt väsande ljud från aktern och när vi undersökte saken möttes vi av ett fruktansvärt monster med tre pucklar och ett flodhästliknande huvud med öppen mun!”. Österman och hans hustru kom emellertid aldrig till någon skada, då odjuret vände utåt och simmade bort bland vågorna.

Tre år senare, sommaren 1916, såg majoren Oskar W. Smith följande syn i Lilla Värtan, strax söder om Lidingö: “Vattnet låg blankt som en spegel och ingen båt hade passerat på många timmar. Men plötsligt blev det liv och rörelse och i nästa ögonblick stacks ett enormt, orm-
liknande huvud upp ur vattnet!”.

Odjuret var minst 25 meter långt enligt vittnena, som beskrev hur den ena puckeln följde på den andra, tills tio stycken var synliga över vattenytan och kroppen samtidigt höjde sig ännu mera. Odjuret rörde sig med ca två knop och sågs under en minut på ett avstånd av 100 meter.

I juli 1920 kan de mest uppseendeväckande vittnesmålet om Saltsjöbadsodjuret. Einar Öberg hade åkt ut till Svinskär för att jaga sjöfågeln.

“På kort håll och grunt vatten upptäckte jag något jag först trodde var lekande tumlare, men som istället visade sig vara två fruktansvärda ormar, tre meter långa och minst en halv meter i diameter”, berättade han.

“De simmade med huvudena högt över vattenytan och när de var så nära mig som 15 meter, vred en av dem på huvudet och stirrade på mig. Jag blev skräckslagen, lämnade stranden springande och kände mig inte lugn förrän jag kommit utom synhåll”, slutade Einar Öberg.
Så långt källmaterialet.

Det rörde sig alltså snarare om Saltsjöbadsodjur än ett enda okänt djur och det kanske var på det här sättet som de kom in våra insjöar – genom att från havet simma in i Östersjön, vidare upp i älvarna och in i sjöar som var lagom stora och framför allt väl skyddade.

När vattenkraftsutbyggnaden kom igång vid i början av sekelskiftet i början av förra århundradet, skars älvarna av från havet och vad som eventuellt simmat in via älvarna och vidare in i vissa insjöar, var och förblev instängda och det är kanske dessa vi idag kallar för “sjöodjur”.

KÄLLOR: Dagens Nyheter. Sammanfattning: Frida Svensson, GUST

Sjöormen i Seljord

Den äldsta rapporten om ett mystiskt väsen i sjön daterar sig ända till sommaren 1750. Då rodde Gunleik Andersson-Verpe i Bö, från Ulveneset till Nes på Garvikstrondi i Seljord, med en eka på släp. Plötsligt attackerades han av en “havhäst”. Den var “så påstridig att ekan välte”.

“Efter den otäcka händelsen var det ingen som vågade ro över sjön utan att vara beväpnad med båtshake eller yxa”, berättar Halvor Jod-Sandsdalen, en diktare och författare som 1976 (och i omarbetning 1989) gav ut en bok om sjöormen eller sjöormarna. Han menar, att det måste röra sig om ett djur som fortplantar sig.

Vad som kan ha föregått angreppet sommaren 1750 vet ingen. Men under åren som följde vcrkar sjöormen ha blivit fredligare. I modern tid har Sandsdalen aldrig hört talas om att den skulle ha ofredat eller angripit någon människa.

Seljordsvattnet betraktas som en medelstor sjö i norska Telemark, med sin längd på 14 km och 1,8 km på det bredaste. Det finns faktiskt 20 sjöar till som är mycket större och totalt 12 500 sjöar i hela länet. Det finns många vikar i sjön och två ganska stora öar, varav den ena är en halvö. Vid en plats som heter Igletvittj, finns ett största djup på 157 meter. Genomsnittligt är sjön 50-75 meter djup och för att vara i Norge betraktas den som en grund sjö.

På 1800-talet visade sig sjöormen för många pålitliga och trovärdiga bybor. Sedan först Knut Åsen och senare Knut Almankås berättat, att de under var sin roddtur på sjön kolliderat med djuret, spred sig åter oron.

Skeptikerna avfärdade sjöormen. De hävdade att det var uttrar eller bävrar som simmade på rad, och manade till besinning. Men vittnens skara växte sig allt större och år 1880, då observationerna nådde något av en kulmen, kom en fantastisk historia i dagen.

En man vid namn Björn Björge, och hans mor Gunhild, skulle ha slagit ihjäl en märklig ödla, som de menade var en unge till sjöormen. Modern och sonen hade stått och tvättat kläder vid Björgestranden när ett omkring meterlångt, ödleliknande djur kommit simmande i vattnet alldeles intill dem. Fru Björge reagerade spontant och blev så rädd, att hon slog till djuret så hårt med ett klappträ över ryggen, att det gick i två delar. Djurets bakdel gled ut i vattnet och sjönk, medan framdelen blev liggande på stranden.

Ingen ville dock befatta sig med en “sjöormsunge”, och djuret fick ligga där det låg tills det ruttnade bort. “Om dessa människor inte varit så rädda och vidskepliga, hade sjöormens gåta kanske kunnat lösas redan då”, säger Halvor Jod-Sandsdalen. “Men rädslan för det okända var mycket stor.”

Med undantag för “ödlan” från 1880 (som påminner om de tre små djur som pojkarna Anthony och Anthony såg i Loch Ness 1937 fanns och finns det stora likheter mellan sjöormen i Seljordsvattnet och de s k “hästålar”, orm- eller ålliknande djur, som setts och ännu ses i bland annat Storbritannien.

En tidig morgon sommaren 1918, med fint väder och spegelnlankt vatten, gick Karl Karlsson ner till bryggan vid Sandnes, för att pröva fiskelyckan. Plötsligt fick han syn på ett stort djur i vattnet. Det närmade sig hastigt. När det kom riktigt nära blev Karl Karlsson så rädd att han kastade sitt metspö och sprang,

Han beskrev djurets huvud som huvudet på en häst. Det hölls ca 1 meter över vattenytan. När djuret var omkring 50 meter från bryggan stannade det upp, sjönk rakt ner och försvann.

Samma sommar fann Torgil Björge stora “köttliknande stycken som efter ett ormliknande djur” som låg och flöt på Seljordsvattnet utanför Sandnes. Vid ett annat tillfälle såg han också ett djur på stranden som liknade en krokodil, vilket snabbt försvann in i ett stenröse.

Två år senare åkte Eivind Fjödstuft ut till Sinnesodden, också han för att fiska. Det var ovanligt varmt och skönt, en vindstilla dag med spegelblank yta. När han kom ut på udden fick han se ett märkligt djur, som var på väg upp på klipphällarna. Men det ändrade sig när Eivind kom och “slank tillbaka ner i vattnet igen”.

Han beskrev djuret som 15-20 meter långt och med ett huvud som liknade huvudet på en krokodil. Djuret var svart till färgen och hade fenliknande labbar framtill, strax nedanför halsen. Han såg inga ögon och ingen mun, men djuret vred huvudet från sida till sida och tycktes både spana och lyssna. När det fick se Eivind fick det bråttom ner i vattnet.

På 30-, 40- och 50-talen berättar vittnesmålen om ett okänt djur eller en orm, som “buktar” sig ut över Seljordsvattnet. Man beskriver tre till fyra pucklar. Längden varierar från tre till fyra meter upp till 30-40 meter. Men enligt de allra flesta var ormen inte längre än en timmerstock.

Av de många vittnesmålen att döma är sjöormarna mellan 10-15 meter långa (med vissa undantag). Höjden på pucklarna varierar mellan 1-1,5 meter och de är vanligen två eller tre till antalet. Färgen är grå eller svart, medan buken är ljusare och huden rynkig eller fjällig.

När vittnen sett huvudet och/eller halsen, säger de samstämmigt att halsen är lång och huvudet litet i förhållande till kroppen. Men inte alltid. Ibland beskrivs huvudet som stort eller mycket stort, det förefaller också att vara långsmalt till formen och påminner i vissa fall om huvudet på en ödla, häst eller krokodil. Halsens längd överstiger inte en meter. Den vanligaste tjockleken är 20-50 cm.

De flesta vittnen är överens om att sjöormarna är mycket kraftfulla djur som kan uppnå höga hastigheter. När de dyker och försvinner, ofta med utsträckt kropp, åstadkommer de stora vågor som rullar in mot stranden.

Sjöormarna har observerats över hela sjön, men deras favorittillhåll tycks ändå vara Seljordsbukten. Till detta kan det finnas flera orsaker. Där bor visserligen flest människor, men där finns det också mest fisk, den tänkbara födan.

I juli 1986 åkte Bjarne Haugstöl ut i sin motorbåt för att fiska. Det var varmt och stilla på vattnet. När han närmade sig Lauvnes på sjöns östra sida, fick han plötsligt se tre stora buktningar komma upp ur vattnet. De höll god fart. Men det intressanta var att djuret jagade ett fiskstim framför sig! “Vattnet framför pucklarna kokade av fisk”, berättade han senare.

Varifrån sjöormarna skulle ha kommit är en öppen fråga. Men i “Seljordssoga”, band 1, sidan 323, kan man läsa: “Lindormen är en ohyggligt stor orm som man ofta råkade ut för förr i tiden. På Hörsedalsstigarna i Nordbygdi i Seljord finns en liten tjärn som heter Ostertjönn. Där fanns under lång tid en lindorm som så småningom växte sig så stor, att det inte längre fick plats i den lilla tjärnen och var tvungen att flytta ner till Seljordsvattnet. Den släpade sig ner längs Rausberget och spåret efter den var så markant, att det såg ut som man hade släpat en timmerstock nedför bergssidan”.

Våren 1968 strövade Olav Aasen omkring vid Svarvaren (platsen för många tidigare observationer, bl a den då Törje Lindstöl tyckte att sjöormen var på väg upp ur vattnet) nära Sandsdalen, när han fann ett mycket märkligt spår i snön.

“Det var ett “rännliknande” spår, minst 40 cm brett och mellan 25-30 cm djupt, slätt och fint, som kom från en klyfta i berget ovanför, och gick ner till stranden och ut i vattnet”, berättade han 1977.

I bergsklyftan fanns en bäck och där ovanför låg några mindre tjärnar. “Ett djur hade inte behövt använda egen kraft för att ta sig nedför berget, utan kunde ha rutschat hela vägen ner och ut i vattnet”, fortsatte Olav Aasen. “Snön var så djup på platsen att den räckte mig ända upp till midjan”.

Liknande spår skulle ha hittats ännu tidigare, enligt Olav Aasen.

Någon djurart, som idag är känd och studerad av vetenskapen, passar inte in på sjöormarna i Seljordsvattnet. Men ett förhistoriskt djur som skulle kunna stämma med vad vittnena har sett, är den ormliknande Mosasaurus.

Det “hästliknande” huvudet tycks stämma med beskrivningen på norska Selma, finns det en förhistorisk mosasaurie i Seljordsvattnet?

Mosasaurierna, som också kallades Pythonomorpher (för att de liknade pytonormen), spreds över hela jorden under krittiden för 70 miljoner år sedan. De födde levande ungar på havets botten och levde på fisk och kanske också sköldpaddor. Fossiler som hittats efter djuren är upp till 12 meter långa.

I 1700-talets Europa kallades de för “saurier från Mosa”, sedan den första skallen hittats år 1770 i en kalksten nära älven Meuse (Mosa på latin) vid holländska Maastricht, av en viss Dr. Hoffman i Peterburg.

Skallen smalnade av markant mot nosen och käkarna var försedda med kraftiga, skarpa, koniska tänder. Den hade paddelliknande extremiteter med fem tår på frambenen och fyra på bakbenen. Kroppen avslutades med en kraftig stjärt som drev djuret framåt vid simning.

Tack vare sina paddelextremiteter förflyttade sig mosasaurien sannolikt vertikalt genom vattnet. Dess ormliknande kropp skulle då mycket väl kunna ge upphov till de pucklar som så ofya beskrivits på Seljordsormen. Det skulle också kunna förklara hur vittnena kunnat se luft mellan “buktningarna”.

Mosasaurierna fanns så nära Norge som i Tyskland. De kan ha kommit in i Skagerrak, simmat in vid nuvarande Skien och via vattendrag och en älv ha tagit sig in i Seljordsvattnet, där de kunde känna sig säkra för de fiender som de eventuellt kunde ha haft. Detta förutsätter naturligtvis att de kunde leva lika bra i sötvatten som i saltvatten och att de kunde anpassa sig till en hel rad andra förhållanden, som vi inte vet någonting om.

De flesta vetenskapsmän ställer sig dock kallsinninga till hypotesen, att det skulle finnas förhistoriska djur i Seljordsvattnet. De menar att fenomenet sjöormen orsakas av seismiska vågor från sjöns botten. Andra tror att folk misstolkat kända djur som älg, rådjur, utter eller bäver.